Spårvagnsstäderna

Spårvägsambassadörer viktiga i Tours

Den nya spårvägen i franska Tours invigdes 2013. Linjen är väl integrerad i stadsrummet och mycket omsorg lades på utformningen av vagnar, hållplatser och stadsmiljöerna i stråket. Kommunen och operatören lade även mycket energi på att aktivt föra en dialog med medborgarna före och under projektets gång.

– Här, där polisstationen nu ligger skapades ett informationscentrum när spårvägsprojektet började. Det var viktigt att ha en central lokal som alla kunde hitta till, säger Anne-Sophie Laure, kommunikationsansvarig på Keolis och pekar på en byggnad nära stationen.

Hon möter oss vid spårvagnshållplatsen utanför den vackra gamla järnvägsstationen i Tours. Vi kliver på den blanka futuristiska spårvagnen som åker genom centrum och fortsätter norrut till depån där trafikledningscentralen ligger och där vagnarna underhålls.

– Gatorna där linjen skulle gå, var bara ett stort hål. Självklart var det många som klagade, berättar hon.

Spårvägsprojektet utsåg spårvägsambassadörer i varje stadsdel, ofta socialarbetare som redan var anställda inom kommunen för att informera allmänheten om vad som var på gång. Ambassadörerna var ute på gatan varje dag i iförda speciella västar och kunde möta och svara på invånarnas frågor. Man hade även mycket information i lokaltidningarna och varje dag sändes ett inslag i lokalradion, ”Spårvagnsminuten”.

Vi åker förbi flera gamla historiska byggnader, rådhuset och tingshuset och passerar den långa stenlagda gågatan ner mot floden Loire. Innan var trafiken intensiv här och bussarna fick samsas med bilarna. Man stängde av gatan för trafik en tid innan spårvägsprojektet började för att folk skulle vänja sig.

– Den nya spårvagnslinjen har överträffat våra förväntningarna när det gäller antalet resenärer. Idag har vi redan nått målet som vi satte upp för 2018.

Framme vid slutstationen är det tydligt att vi kommit till utkanten av staden. De sista hundra meterna till depån går vi till fots. De spegelblanka spårvagnarna står parkerade på parallella spår utanför en stor byggnad av stål och glas
.
– Vi har 21 spårvagnar i systemet. Alla används inte samtidigt utan några brukar stå inne för service.

Portarna in till depån är designade för att motsvara formen spårvagnens egna dörrar, lite avrundat fyrkantiga. På kvällen tänds gult ljus i depån och glasen i byggnaden lyser upp omgivningen med ett varmt sken.

– När depån var färdigbyggd bjöd vi in allmänheten hit. Vi hade räknat med 3000 besökare, men det kom 15 000! Det var en hektisk dag, berättar Laure.

Vi går upp till ledningscentralen på övervåningen. I ett luftigt rum med stora glasrutor ut mot spåren möts vi av en enorm TV-skärm med ett rutnät av olika bilder som visar alla stationer i realtid. Här övervakar man spårvägens hållplatser i hög upplösning. Bredvid skärmen finns en elektronisk informationstavla uppsatt, exakt likadan som de som finns monterade vid varje hållplats. Meddelanden från ledningscentralen om trafiken kan skickas ut på skyltarna vid stationerna i realtid.

– Här ser vi precis var alla spårvagnarna ute på linjen befinner sig just nu, berättar Anne-Sophie och pekar på några gula romber som visas på färglada linjer på nedre delen av jätteskärmen.
– Det tog tre månader efter invigningen innan trafiken fungerade bra men sedan dess har det inte varit några problem, menar Laure.

Ensam på ett av skrivborden står en klarröd telefon av gammal klassisk modell.

– Om man lyfter på luren pratar man direkt med brandförsvaret, berättar en av kollegorna i rummet.

I raden av bord längst bak sitter en kvinna med headset, beredd att svara på frågor som kommer in till kundtjänsten. Vid varje hållplats längs linjen finns även möjlighet att trycka på en knapp och kommunicera med ledningscentralen – då är det hon som tar emot och besvarar anropet.

Bakom kundtjänsten finns en lång rad nycklar uppsatta på väggen. De är till för eventuella nödsituationer.

– Vrider man på en av nycklarna stänger man av all el på en sektion av banan, berättar Laure.

Nere i servicehallen är en spårvagn på väg in. I en korridor bakom höga glasdörrar tvättas vagnarna automatiskt. Rummet ser ut som en mycket lång bilvätt. Varje spårvagn är 42 meter och måste rymmas i korridoren.

– Om det finns graffiti på vagnen när den kommer till depån, tvättas den bort direkt. Det är viktigt att inte låta den sitta kvar. Varje dag städas också vagnarna invändigt, berättar Ann-Sofie. Vi har ofta kvalitetskontroller från kollektivtrafikmyndigheten i Tours som vi måste leva upp till.

För att behålla det blanka utseendet lamineras karossen på spårvagnarna. Vi går förbi ett dike med en massa verktyg. Här slipas ojämnheter på hjulen bort och korrigeras så att de blir perfekt runda. Man är noga med att vagnarna inte ska orsaka något gnissel när de körs ute på linjen.

Mystiska formationer i metall står inlåsta i ett vitrinskåp ute i verkstaden. Det visar sig vara dekorationer och en del av designkonceptet för interiören i vagnarna. Studenter på en gammal anrik yrkesskola i Tours har fått tävla och 21 olika former valdes ut att dekorera stolpar inne i vagnarna. Varje vagn har sin egen unika utformning av metallknoppar.

Keolis ansvarar för att köra både spårvagnarna och busslinjerna i Tours. Företaget var engagerad i spårvägsprojektet tidigt. I samband med att spårvägen byggdes lade man om linjerna för busstrafiken i staden. Fyra månader innan spårvägen invigdes började man informera om de nya busslinjerna.

Förutom spårvägen som består av en enda linje finns en stomlinje som trafikeras med buss. Spårvägen kommuniceras genomgående med röd färg på kartor, biljettautomater och hållplatser, medan busslinjen och allt som rör den har blå färg. Däremot är färgerna på inredningen i både spårvagnarna och bussarna lika.

Keolis utbildade nya spårvagnsförare fyra månader innan systemet öppnades för trafik. De fick en 17 dagars intensivkurs.

– Det var mycket intensivt för dem som gick kursen. Våra bussförare fick lära sig att även köra spårväg. Vi hade också en kvinna från marknadsavdelningen som ville utbilda sig till förare, berättar Laure.
– Nu kör alla våra förare både buss och spårväg. Det skapar bättre sammanhållning bland de anställda än om vi skulle dela upp dem efter trafikslag, fortsätter hon.

Foto: Anna-Karin Johansson